Jag är så trött på att grina på min kammare över att jag inte har några pengar. Jag är så trött på att vänta på CSN så jag kan betala CSN innan den 31:a om de behagar att dyka upp innan dess, och jag är ännu tröttare på att försöka förklara detta för en snorvalp på telefon. Jag är så trött på att mer och mer förvandlas till Maggan, som är pank, bitter och ändå har råd att ta en öl, during which hon gnäller på att allt är förjävligt, för det är inte den jag är men den jag blir eftersom jag aldrig säger nej. Om man säger nej blir folk som inte heller har några pengar (fast sparkonto, några hundra fram till lön, eller föräldrar) besvikna och det kan jag inte med.
Jag känner inte igen mig själv och jag kan inte tänka mig, ens föreställa mig, en framtid då jag inte vänder på varenda krona, lånar och bjuds och har aldrig råd att bjuda tillbaks, eller blir provocerad av indredningsföretag/-programreklamfilmer. Det är så svårt att föreställa sig problem för dem som strosar in i videobutiken, slösar några hundra på förbrukningsprodukter som de njuter av i sina miosoffor och ernst-skärgårdsmys-kuddar. Jag vet att de har problem, bland kuddarna, men det är svårt att ha förståelse för problemens natur när jag inte vet hur jag ska äta. Det finns inget att äta, hörrni! Det finns ingen chans att betala csn, utan att få csn, och då blir det extra avgifter. Hörrni. Och den jävel som säger nåt om cigaretter kan inte ha läst särskilt noga, då det borde framgå att jag inte rökt på ett tag. Vilket inte alls hjälper.

Jag är jättetrött, vill gå och lägga mig. Klockan är 14:50.